Bonaire, dykarnas paradis

Idag fortsätter Anna Busk sin reseberättelse från Bonaire, dykarnas paradis.

Bonaire är storleksmässigt den mellersta av ABC-öarna, men har betydligt färre invånare. Inte heller drar den lika många turister som systerön Aruba. Och de som kommer hit har framför allt en sak som förenar dem – intresset för dykning och snorkling. Det nästan overkligt turkosblå vattnet är också det första som möter mig när jag kliver ut på balkongen på morgonen.

Runt Bonaire löper ett helt unikt korallrev med en fantastisk fauna av fiskar och andra havslevande djur. Huvudstaden heter Kralendijk, som är det holländska ordet för korallrev. Det är lätt att förstå att detta är dykarnas paradis.
Resesidan.se om Bonaire

Vi däremot, är mer intresserade av att se hur Bonaire tar sig ut på landbacken och har valt att åka på en sightseeingtur även idag.

Turen startar norrut längs västkusten och överallt ser vi folk som dyker och snorklar! Vår guide berättar om Bonaire medan vi närmar oss vårt första mål, sjön Gotomeer, där vi ska få se flamingos i deras naturliga miljö. På vägen ser vi också leguaner och ett termitbo i ett träd, saker som vi nordbor verkligen inte ser varje dag.

Resesidan.se om Bonair

Södra delen av Bonaire består av lågland, men vi har hunnit en bit norrut och här är landskapet mer kuperat. Chauffören krypkör uppför de stundtals riktigt branta backarna, medan vi gör vad vi kan för att fotografera de ståtliga flamingosarna när de under korta ögonblick har huvudena ovanför vattenytan. Det är inte lätt!

Vi åker vidare mot Rincon, som efter Kralendijk är en av de större orterna på ön. Här bor knappt 2000 av öns 19000 invånare. Vi stannar vid Rose Inn, en restaurang känd för sin getstuvning och sin leguansoppa. Det är – tack och lov – inget av detta vi ska smaka, utan vi ska få provsmaka den lokala kaktuslikören. Guiden berättar att den doft vi känner kommer från just leguansoppan, och trots att magen nästan vänder sig ut och in vid tanken på att äta ödla, så måste jag tillstå att det doftar gott!

Resesidan.se om Bonaire

På 1600-talet, när Bonaire var en del av Nederländska Västindiska kompaniet, tvingades afrikaner att arbeta som slavar vid saltgruvorna på den södra delen av ön. De flesta av dem bodde i Rincon, varifrån det tar sju timmar att gå till saltgruvorna. Den sträckan gick de varje söndagskväll, för att jobba hela veckan innan de på fredagskvällarna återigen vandrade de sju timmarna tillbaka till Rincon.

Resesidan.se om Bonaire

Vid saltgruvorna finns fortfarande de hytter som slavarna bodde i kvar. De står i två rader precis vid strandkanten och i dessa fick de trängas elva personer i varje, på en yta som är ungefär 2×2 m. Det är omöjligt att föreställa sig hur det gick till!

Saltgruvorna är än idag igång, men med mer moderna metoder och de vita och rosa saltsjöarna sträcker sig över stora områden. Vi återvänder till båten, med en hel del ny kunskap och nya perspektiv på vår egen tillvaro. Imorgon väntar Grenada!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

×

Vi har ett jättesött nyhetsbrev som vi gärna vill att du får till din brevlåda

Eftersom det är så bekvämt att få det så rekommenderar vi att du fyller i din bästa e-postadress med en gång!