En kylig lördag i april gjorde vi ett återbesök på Skogskyrkogården, denna gången to vi en guidad promenad i detta Unescos världsarv.

Det finns några platser som man kan återvända till om och om igen. Skogskyrkogården är en sådan plats. Det intressanta är att begravningsplatsen ser helt olik ut beroende på när man besöker den. Sommaren och hösten är nog finast, tycker jag.

Foto; T hedberg

Vi var 8 tappra som mötte upp Stefan från Verdeverdetravel, vår guide, vid Skogskyrkogårdens t-banestation. Solen sken och vi skulle ha någon timme på oss innan den helst skulle vara borta. Innanför de magnifika murarna samlandes vi och hade en vacker vy över Almhöjden och minneslunden. Det är svårt att tro att det för cirka 100 år sedan inte fanns något annat än skog här.

Det var två herrar vid namn Asplund och Lewerentz som kammade hem vinsten i en designtävling on hur den nya begravningsplatsen skulle se ut. De gav projektet arbetsnamnet “Tallum”.  Redan på den tiden ville de styrande ta höjd för att det där med bilar, den blir nog mer vanligt än man tror, så de bestämde att Asplund och Lewerentz skulle designa om vägarna så bilar kunde ta sig fram. Idag finns även busshållsplats för SL-bussar i området.

Skogskyrkogården är inte bara en begravningsplats

När man är här, känns det mer som om man vore i en vacker park. För det är otroligt vackert, vart man än går. Det första man ser när man kommer in i parken, till höger, är Almhöjden, en liten kulle med planterade almar. Det är hit många vallfärdar till på Allhelgonahelgen för att sätta ljus och lägga ned blommor. Men det är inte Almhöjden som är själva minneslunden, den ligger strax innan höjden på höger sida, i ett skogsparti.

Det andra man ser är det stora korset som finns invid Skogskrematoriet. Det är en maffig syn, där den står helt själv.

Vi promenerar genom vackra björkdungar mot Sju Brunnars stig, här vandrar vi framåt och framför oss kan man skymta Uppståndelsekapellet. Det ser pampigt ut med sina pelare som påminner om Egyptiska kolonner från Karnak Tempel. Kapellet ser dock lite mer annorlunda ut när man kommer fram till det. Som om hela huset är lite skevt.

Jag vill hellre kalla det för park än begravningsplats, det finns ju ingen kyrka här som kyrkogård är kanske inte det rätta ordet heller. Men allt i parken är designat och genomtänkt. Det spelar ingen roll om det är en kvartersskylt eller en vattenkran, till gatlampor och kapell. Asplund och Lewerentz gjorde inte något arbete utan att först tänka igenom hur det skulle kunna se ut. Men det var herrarna i Stockholms stadshus som till sist fick bestämma vad som skulle göras.

Detta fina lejon är ett vattenmunstycke, när man slår på vattnet rinner det ner i ett stort badkar, på ena änden på badkaret finns ett till lejongap där vattnet kan rinna ut, om det blir för mycket i karet. Det vattnet går ned i en brunn under och kan återanvändas på nytt.  Ett fint lejon är det i alla fall.

De äldsta kapellen här är från 1921 och 1925, så 100 år gamla. Det mer moderna krematoriet kommer från 1940.

Skogskyrkogården är sista viloplats för Greta Garbo

I slutet av 1990-talet belev Skogskyrkogården uppsatt på Unescos Världsarvslista. Bara det gör att fler borde ta sig hit för att vandra i denna vackra miljö. Det var även under 90-talets sista hälft som Greta Garbo lades till sista vila här. Då hade man under nästan 10 års tid funderat på vart hon skulle begravas. Hennes gravsten är rätt unik, inte bara att den är röd i färgen, men på graven står det bara hennes namn.

Det finns en tidigare artikel om Skogskyrkogården på Resesidan, där man även kan se Greta Garbos gravsten, ni kan läsa den här >